| Med den blå ormen genom stan
|
| Genom folk som vimlar runt I tusental
|
| En dag till, hade hellre legat kvar
|
| En dag till av så lite jag
|
| Lever upp till andras och inte mina krav
|
| En timme till ingenting igen
|
| Jag har Garbochock I lurarna på vägen hem
|
| Så trött på tomheten, så trött på Hagsätras perrong
|
| För ibland så vill jag bara spränga all betong
|
| Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld
|
| Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år
|
| Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår
|
| Som salt I mina sår
|
| Stänger hjärnan när dörrarna stängs
|
| Är ett ackord I en sång som saknar refräng
|
| Och jag ser samma gator varje dag
|
| Ansikten som jag känner igen men jag
|
| Har aldrig hört ett ord, bara tomma blickar, inget prat
|
| Och det e mörkt under ögonen I spegeln
|
| Stirrat ut genom rutan hela vägen
|
| Som ett skepp med revade segel
|
| För ibland så vill jag bara spränga all betong
|
| Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld
|
| Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år
|
| Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår
|
| Som salt I mina sår
|
| Men jag lever och lär
|
| Det är samma för dom flesta här
|
| Där ansiktena är färgade av neon
|
| Och varje vänligt leende e som ett hån
|
| Man växer upp och man faller in
|
| Man blir allt man aldrig skulle bli
|
| För ibland så vill jag bara spränga all betong
|
| Slå sönder hela stan till tonerna av Blått & Guld
|
| Fast ibland så vill jag låsa in mig I nåt år
|
| Men jag behöver den där pulsen, känna hur det slår
|
| Som salt I mina sår |