| Hon var 15
|
| Men såg ut som 22
|
| Hon var hård
|
| Livet lämnar spår
|
| En kväll viska hon; |
| «Jag är rädd för mörkret och det som bor där.»
|
| Jag var 13 år och lika rädd
|
| Men det låtsades jag inte om
|
| Det blir inte bättre för att tiden går
|
| Det finns saker jag inte förstår
|
| Du var den vackra
|
| Du var den starka
|
| Men du skulle sova i hundra år
|
| Ingen annan fick komma in
|
| Du sa att nyckeln var bara din
|
| Jag hade letat om vi hade vetat
|
| Att du skulle sova i hundra år
|
| Vintern kom
|
| Och dom sa att du flyttat
|
| Men vart då, det tala dom inte om
|
| För det var bättre så
|
| Än att jag skulle veta vart och varför
|
| Jag var inte klar
|
| Och jag vet
|
| Det var nånting du ville säga mig
|
| Det blir inte bättre för att tiden går
|
| Det finns saker jag inte förstår
|
| Du var den vackra
|
| Du var den starka
|
| Men du skulle sova i hundra år
|
| Ingen annan fick komma in
|
| Du sa att nyckeln var bara din
|
| Jag hade letat om vi hade vetat
|
| Att du skulle brinna i hundra år
|
| Jag såg dig sen
|
| Efter flera år
|
| Jag blev rädd, varm och ledsen
|
| Ville säga hej när du gick förbi
|
| Men du var inte kvar här
|
| Du var nån annanstans
|
| Nån annanstans
|
| Jag ville säga att vi är mirakel du och jag
|
| Vi är mirakel
|
| Vi är mirakel, du och jag
|
| Vi är mirakel
|
| Vi är mirakel, du och jag
|
| Det blir inte bättre för att tiden går
|
| Det finns saker jag inte förstår
|
| Du var den vackra
|
| Du var den starka
|
| Men du skulle sova i hundra år
|
| Ingen annan fick komma in
|
| Du sa att nyckeln den var bara din
|
| Jag hade letat om vi hade vetat
|
| Att du skulle sova i hundra år
|
| Sovit i hundra år |