| Hur kan kölden bränna mig så svårt
|
| Att hettan liknar glöd?
|
| Hur kan vinden pina mig så hårt?
|
| Den viskar om min död
|
| Vemod tynger varje steg jag tar
|
| Jag fumlar blott tafatt
|
| Jag ger vad liten gnista jag har kvar
|
| Till grym subarktisk natt
|
| I gryningsljuset flammar brand
|
| Jag ser ett öde, fruset land
|
| Jag ser och ber för min själ
|
| Jag fann Qaqortoqs is och snö
|
| Jag tog farväl jag sade adjö
|
| Jag ler, jag fryser ihjäl
|
| Så stilla, så mäktig så obeveklig
|
| Den tystnad som jag långsamt drunknar i
|
| En kätting, ett fängsel av iskristaller
|
| När natten är över är jag fri
|
| Vilsen i det frusna vita hav
|
| Som ingen bäring har
|
| Min viloplats skall även bli min grav
|
| Evigt blir jag kvar
|
| Jag följer blott vår allfaders kompass
|
| Och ödets lumpna giv
|
| Förlikad med mitt ödes tunga lass
|
| Emot mitt efterliv
|
| I gryningsljuset flammar brand
|
| Jag ser ett öde, fruset land
|
| Jag ser och ber för min själ
|
| Jag fann Qaqortoqs is och snö
|
| Jag tog farväl jag sade adjö
|
| Jag ler, jag fryser ihjäl
|
| Qaqortoq, du skymtar vid gryningsljusen
|
| Ditt anlete skänker mig ro och tröst
|
| Jag skådar i fjärran de varma husen
|
| De skänker mig fröjd i mitt trötta bröst
|
| I gryningsljuset flammar brand
|
| Jag ser ett öde, fruset land
|
| Jag ser och ber för min själ
|
| Jag fann Qaqortoqs is och snö
|
| Jag tog farväl jag sade adjö
|
| Jag ler, jag fryser ihjäl
|
| I gryningsljuset brinner död
|
| Likt fruset blod är himlen röd
|
| Den ler men vill inget väl
|
| Min tid är ute, allt förbi
|
| Om ögonblick är anden fri
|
| Jag ger mitt sista farväl
|
| Den mäktiga, kalla lavinen rasar
|
| Obändig, likt vårflodens vilda fall
|
| Förlikning tar platsen från skräck och fasa
|
| Ej ensam, ej sorgsen, ej längre kall |