| Allt det han ägde, små jordiska ting
|
| Allt som han hade kärt
|
| Bars ut ur huset och slängdes omkring
|
| Som det var ingenting värt
|
| Själv var han borta och tur var väll det
|
| Gubben var blek och tunn
|
| Låg i sin låda av ohyvlat trä
|
| Slockna med vidöppen mun
|
| En gång älskade han livet
|
| En gång var han stark och ung
|
| Kysste den vackraste flickan
|
| Kände sig rik som en kung
|
| En gång kunde han bestämma
|
| En gång var han någons tröst
|
| Det var som våren där hemma
|
| Plötsligt kom kyla och höst
|
| Han hade planer och hjärtat det brann
|
| Framtiden var så ljus
|
| Så kom den dag då hans kära försvann
|
| Och det blev tyst i hans hus
|
| Tystnaden spred sig och kylan kom in
|
| Snart blev han trött och svag
|
| Sörjde en flicka han kallade sin
|
| In till sin yttersta dag
|
| En gång älskade han livet
|
| En gång var han stark och ung
|
| Kysste den vackraste flickan
|
| Kände sig rik som en kung
|
| En gång kunde han bestämma
|
| En gång var han någons tröst
|
| Det var som våren där hemma
|
| Plötsligt kom kyla och höst
|
| Nu är han borta och huset tömt
|
| Snart har man glömt vem han var
|
| Borta är vänner och det som brann
|
| Snart finns det ingenting kvar
|
| En gång älskade han livet
|
| En gång var han stark och ung
|
| Kysste den vackraste flickan
|
| Kände sig rik som en kung
|
| En gång levde han på jorden
|
| En gång var han stark och ung
|
| Själen såg ljuset och for den
|
| Ut ur en vidöppen mun |