| Sheraton i Harare
|
| Var ett ganska märkligt ställe
|
| Där det reste sej på slätten
|
| Som ett gyllne mausoleum
|
| Och safariklädda damer
|
| Drack gingroggar i baren
|
| Och kontokorten fladdrade
|
| Som fjärilar i värmen
|
| Vi hade kommit från hela världen
|
| För att väcka dom som sover
|
| Och vi intog deras ställe
|
| Och vi fyllde det med sång
|
| Tills det darra' som ett struphuvud
|
| Och bulta' som ett hjärta
|
| Tills det skälvde och pulserade
|
| Som våren i oktober
|
| Du hade rest i flera dagar
|
| För att ta dej över gränsen
|
| Och berätta vad som hände
|
| Med dom som gjorde motstånd
|
| Hur man fängslade och slog dom
|
| Hur man mörda' och tortera' dom
|
| I Johannesburg och Kapstaden
|
| I Soweto och Pretoria
|
| Och du började nästan gråta
|
| När du berättade om Nthabiseng
|
| Som polisen sköt i ryggen
|
| När hon redan hade fallit
|
| Så hon numer satt i rullstol
|
| Och aldrig skulle gå igen
|
| Fast hon just var fyllda tretton
|
| Och så gärna ville dansa
|
| Och på natten satt vi allihop
|
| På rum elvahundraåtta
|
| För att ingen kunde sova
|
| Efter allt, vi hade hört
|
| Och flaskan gick från mun till mun
|
| Och vi pratade och skrattade
|
| Och alla var vi vänner
|
| Fast vi aldrig hade setts förut
|
| Och du lånade gitarren
|
| Och du kunde samma sånger
|
| Som dom, jag hade lärt mej
|
| En gång för länge sen
|
| Och du strålade av glädje
|
| Av oräddhet och styrka
|
| Och du återgav mej tron på det
|
| Dom modiga kallar framtiden
|
| Och när weekenden var över
|
| Så reste du tillbaka
|
| Tillbaka över gränsen
|
| Till våldet och förtrycket
|
| Och jag steg ombord på planet
|
| Som tog mej upp i himlen
|
| Och jag svävade bland stjärnorna
|
| Som strålade och gnistrade
|
| Och på morgonen i London
|
| När jag läste Herald Tribune
|
| Så undrade jag om du var en av dom
|
| Som hade arresterats
|
| Och jag tänkte på din glädje
|
| På din oräddhet och styrka
|
| Och jag visste att jag aldrig
|
| Skulle kunna svika eller tveka mer |