| Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
|
| Du lever för stunden, precis som jag
|
| Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
|
| Men lyckan i grunden, precis som jag
|
| Vi är som personifierade Nittiotal
|
| I ett virrvarr av chanser och val
|
| Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
|
| Jag lever för kicken, precis som du
|
| Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
|
| Jag har frihet i blicken, precis som du
|
| Här står livet i farstun, så nära inpå
|
| Men det är nåt som gnager ändå
|
| Det kallas tvivel, det där som stör
|
| Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
|
| Och jag ser hur du tänker på nåt
|
| Hur du längtar dig bort
|
| Som en fågel i bur
|
| En obehaglig distans
|
| En konstig känsla nånstans
|
| Det känns tomt — eller hur?
|
| Som ett kliande, svidande skavsår är den tomhet som kvarstår
|
| När du somnar om natten, precis som jag
|
| Utan mening på jakt efter ruset, genom dunket och bruset
|
| Du lever för skratten, precis som jag
|
| Vi är som flugor i smöret på nån annans kalas
|
| Vi proppar i oss och vi vaknar som as *
|
| Här ligger ångest och prylar i drivor, jag unnar mig skivor
|
| Dom hjälper mot ledan, precis som du
|
| Jag har tid, jag har lediga dagar, där jag sitter och klagar
|
| Och längtar till fredan, precis som du
|
| Kan du höra hur det låter i ditt vilsna skratt?
|
| Kan du känna hur det gnager i natt?
|
| Det kallas tvivel…
|
| Här står livet i farstun, så nära inpå
|
| Men det är nåt som gnager ändå
|
| Det kallas tvivel… |